let's eat
Ja alltså dum som jag är glömde jag äta, det insåg jag efter en stund av "irritationsåkomman", jag blev tröttare och mer retlig för var minut som gick, och vem tog jag ut det över om inte min mamma som jag var hos, så tillsist kom jag på att måste äta. Fan, då var jag tvungen att ge mig själv verbalt stryk, hur dum får man bli, jag vet ju att om jag nite äter i tid blir jag låg, irriterar mig på det minsta tänkbara och kan ryta till åt den som råkar va i närheten. Men mamma tog det med en nypa salt och "retades" med mig istället, då blev jag ju bara ännu värre men lyckades ändå tygla mig, jag har ändå rätt svårt att faktiskt va sur eller arg på riktigt så där ordentligt. Hon fick mig att le tillsist. 8)
Jag vet vad jag ska läsa här näst, eller inom en snar tid iaf, "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva", den verkar skrämmande sann, Ann Heberlein skriver om sitt liv som manodepressiv eller bipolär som det visst kallas nu mer. Men jag tror det är viktigt att det finns personer som faktiskt "vågar" skriva om sina sjukdommar, det kan nog kännas skönt för många att känna att dem inte är ensamma om att må som de gör, och att de inte får rätt vård, medicinering i tid eller blir sedda på samma sätt som andra. Jag tycker att det är tragiskt att man inte ska kunna på den vård man verkligen behöver på en gång, utan ska tvingas vänta tills det kanske är för sent.
Jag är mer än glad och tacksam över att jag har min familj och mina nära vänner som jag vet bryr sig och som jag kan prata med när det känns jobbigt med något, eller självfallet när jag mår bra också, men att veta att dem är där för mig vad det än gäller känns skönt, och jag kommer alltid att finnas där för dem i alla lägen, även om jag kanske inte kommer kunna hålla med om allt så kommer jag stötta på det sätt jag kan och inte dömma. För mig är det viktigt, att man kan va den där stöttepelaren om det behövs och även att man har någon att luta sig mot själv.
Jag vet vad jag ska läsa här näst, eller inom en snar tid iaf, "Jag vill inte dö jag vill bara inte leva", den verkar skrämmande sann, Ann Heberlein skriver om sitt liv som manodepressiv eller bipolär som det visst kallas nu mer. Men jag tror det är viktigt att det finns personer som faktiskt "vågar" skriva om sina sjukdommar, det kan nog kännas skönt för många att känna att dem inte är ensamma om att må som de gör, och att de inte får rätt vård, medicinering i tid eller blir sedda på samma sätt som andra. Jag tycker att det är tragiskt att man inte ska kunna på den vård man verkligen behöver på en gång, utan ska tvingas vänta tills det kanske är för sent.
Jag är mer än glad och tacksam över att jag har min familj och mina nära vänner som jag vet bryr sig och som jag kan prata med när det känns jobbigt med något, eller självfallet när jag mår bra också, men att veta att dem är där för mig vad det än gäller känns skönt, och jag kommer alltid att finnas där för dem i alla lägen, även om jag kanske inte kommer kunna hålla med om allt så kommer jag stötta på det sätt jag kan och inte dömma. För mig är det viktigt, att man kan va den där stöttepelaren om det behövs och även att man har någon att luta sig mot själv.
Kommentarer
Trackback
